Ordet manschettknappar består av två delar. Knappar behöver väl ingen större presentation. Det andra ordet manschett kommer från franskans manchette som är diminutiv för det franska ordet ärm (manche). Manschetten är det garnityr som avslutar ärmen på en skjorta och har under åren genomgått stora förändringar. Under barocken och rokokon hade skjortorna eleganta manschetter gjorda av spets och i början av 1900-talet användes ofta stärkta lösa manschetter. Idag är manschetterna något mjukare och dessutom fastsydda på skjortärmen.
Manschett
Manschetten finns i två modeller. Den vanligaste är enkelmanschetten vilken är en manschett med antingen med en eller två påsydda knappar. Själva skärningen av manschetten kan också se olika ut beroende på skjorttillverkare. Manschetter som kräver egen manschettknapp kallas för dubbelmanschetter. Dessa finner du på lite stiligare skjortor och de har fått sitt namn på grund av att vikningen är dubbel och där manschettknapparna håller ihop dem.
Dubbelmanschetten finns även den med ett eller två knapphål där den senare versionen kallas för fransk manschett. Det finns ibland även så kallade omvandlingsbara manschetter vilka har både en påsydd knapp samt ett knapphål för den egna manschettknappen.
Manschettknappar
En accessoar till manschetten på skjortan är förstås manschettknappar. Dessa kommer i par med syftet att hålla samman ändarna av manschetterna på skjortan, främst när det gäller herrmodeller men det kan också förekomma på vissa damblusar. Har man en skjorta med dubbel (vikt) manschett är knapparna alldeles nödvändiga. Numera är det dock även så att skjortor med enkel manschett har ett extra knapphål för just manschettknappar.
När det gäller modern, strikt herrklädsel så är manschettknapparna, vid sidan om en snygg klocka, ett av få inslag som är allmänt accepterade gällande smycken. Det innebär i sin tur att de ofta är tillverkade i ädla metaller med ädelstenar eller gravyr med avbildade släktvapen/monogram. Kutymen är att om dina manschettknappar är av ädelmetaller så ska dessa matcha andra accessoarer som till exempel en slipsklämma. Humoristiska varianter som föreställer allt från godisbitar till musikinstrument har också blivit vanliga på senare år.
Det är inte ovanligt att manschettknapparna är utformade för att förstärka bärarens identitet. Släktvapen och monogram, som vi nämnde tidigare, är vanliga exempel. Vidare kan det även handla om ett universitet där man studerat eller något specialintresse som bäraren har.
Manschettknappar från 1600-talet till 1800-talet
Manschettknappar dök upp redan under 1600-talet, men användandet av dem blev vanligt först i slutet av 1700-talet. Utvecklingen av manschettknappar har en nära koppling till densamma för herrskjortan. Ända sedan man kom på hur man kunde väva tyg (cirka 5 000 år före Kristus) har män burit skjortliknande klädesplagg. Efter medeltiden blev de synliga områdena på skjortan, det vill säga hals, bröst och handleder, platser för olika dekorativa element.
På den här tiden bar man kransar som hängde ned över handleden i domstolar och andra formella miljöer. Det här gällde fram till och med slutet av 1700-talet. De mer vardagliga skjortorna hade i stället ett enkelt band som avslutade ärmarna. Under 1800-talet försvann aristokratins forna glans till förmån för en mer borgerlig klass. Här började männen bära en ganska konventionell garderob: En mörk kostym på dagen och en middagsjacka eller frack på kvällen.
I mitten av 1800-talet blev moderna manschettknappar populära. Framsidan på skjortan, samt krage och ärmslut, blev mer robusta i sin utformning. Det här hade en praktisk betydelse (slitage), men när man stärkte skjortorna innebar det att de kunde bli för styva för att fästa med en enkel knapp. Konsekvensen av detta blev att män i medel- och överklass från denna tidpunkt bar manschettknappar. Den industriella revolutionen gjorde dessutom masstillverkning möjlig vilket i sin tur gjorde dem tillgängliga i alla prisklasser.
Färgade manschettknappar, gjorda av ädelstenar, krävde dock män med ett stort självförtroende för att bära dem. Den här situationen förändrade prinsen av Wales, senare Edward VII, när denne populariserade färgglada Fabergé-manschettknappar under senare delen av 1800-talet. Vid den här tiden blev manschettknapparna en av de få modeaccessoarer som män kunde bära liknande smycken i Storbritannien och USA.
Manschettknappar från 1900-talet och till nutid
Ovan nämnda utveckling fortsatte ända in i början av 1900-talet. Under den här tidsperioden bar man fler manschettknappar än någonsin tidigare. Nu kunde man hitta knappar i alla möjliga typer av form, färg och material, med både ädelstenar och mindre ädelstenar, samt även glas i billigare modeller. Intrikata färgade emaljerade knappar i olika geometriska mönster var särskilt populära. Coco Chanel hade gjort modesmycken i form av manschettknappar accepterade att bära.
Under 1930-talet blev Tyskland centrum för tillverkningen av knapparna. Idar-Oberstein och Pforzheim var orterna i det här sammanhanget. Medan Idar-Oberstein tillverkade knappar med enkla material för en sparsam budget, stod Pforzheim för premiumklassen med äkta guld och silver. Än idag pågår tillverkningen i Pforzheim, med både moderna och historiska mönster, och med ett traditionellt hantverk.
När materialbristen i samband med 2:a världskriget upphörde ökade populariteten bland män att bära accessoarer. In på 1950-talet kunde det gälla saker som cigarettfodral, tändare, slipsnålar, klockor, ring, nyckelring, sedelklämma med mera. Här var förstås också manschettknappen i ett brett utbud en given kandidat.
1970-talet blev präglat av en mindre betoning av manschettknapparna. Modet i denna tidsperiod var dominerat av den så kallade ”Woodstock”-generationen som använde sig av skjortor tillverkade komplett med knappar och knapphål. Här blev åtskilliga gamla arvegods omarbetade till exempelvis örhängen!
Men när 1980-talet kom så såg man en återgång till de traditionella manschettknapparna. Detta som en slags allmän återupplivning av det mer traditionella modet bland män. Det här är faktiskt en trend som har fortsatt och fortsatt ändå in till våra dagar.